Det här inlägget är tidsinställt för att jag skulle hinna ångra mig från att publicera det. Men eftersom att det nu är publicerat så antar jag att jag var redo. Mitt andra minne handlar om något som jag egentligen skäms lite för. Jag har alltid varit mobbad. Alltid. Och mitt det här minnet hör ihop med det. Jag var 6 år gammal. Jag hade precis börjat i skolan och redan nu var det ett helvete. Mina klasskompisar visade tydligt att jag inte hörde hemma där. Att dom inte ville ha mig där. Att jag var annorlunda och därför förtjänade jag att bli mobbad. Jag hade igen plats i deras värld. Det enda jag var värd var att bli skriken på, slagen, utstött och mobbad. Och den här rollen skulle jag få ha hela min skolgång. Men minnet jag nu ska berätta handlar om en specifik händelse som gör ont än idag. En kille i min klass vi kan kalla honom Felix hade alltid varit värst. Han hade till och med lyckats vända dom få
vänner jag hade haft med mig sedan dagis emot mig. Det var en regning onsdag i början av oktober. Det hade precis börjat blivit kallt ute. Vi hade just kommit in från rasten och vi alla var genomblöta så vi skulle byta om och sätta på oss torra kläder. Jag klädde av mig och skulle precis dra på mig mina rena kläder när Felix springer fram till mig med en sax. Han börjar jaga mig och jag får naken springa runt i skolan. "Spring ut annars klipper jag av dig håret." Jag visste att han skulle göra allvar av sitt hot så jag såg inget annat än att faktiskt springa ut och runt skolan helt naken. Några killar i 6:an stod vi fotbollsplanen dom skrattade åt mig och jag minns hur tårarna började rinna. När jag väl fick komma in igen så var jag totalt genom frusen. Jag frös så mycket att jag skakade. Jag hade kissat på mig under tiden jag sprang och nu stod jag där. Blöt och full av urin. Jag grät och grät. En av fröknarna kom ut till hallen där jag stod och sa åt mig att sluta lipa och klä på mig. Jag gick och skulle sätta på mig torra kläder. När jag kom fram till min hylla så såg jag att mina kläder var sönder klippta så jag var tvungen att sätta på mig mina blöta kläder igen. Och sedan rullade dagen på som vanligt. Glåpord, slag, sparkar och knuffar delades flitigt ut och jag kämpade hela tiden mot tårarna.

Egentligen så vet jag inte varför jag skäms för det här. Eller varför det påverkar lig så mycket. Jag har varit med om så mycket värre saker. Men just den här händelsen sitter djupt.

Bilden nedanför är tagen under en av våra många sommarutflykter med båt. Jag tror att jag är 6 år gammal på bilden. Och jag minns att jag var lycklig. Det var sommarlov. Ingen kunde reta mig längre...