Det här inlägget är tidsinställt för att jag skulle hinna ångra mig från att publicera det. Men eftersom att det nu är publicerat så antar jag att jag var redo. Mitt andra minne handlar om något som jag egentligen skäms lite för. Jag har alltid varit mobbad. Alltid. Och mitt det här minnet hör ihop med det. Jag var 6 år gammal. Jag hade precis börjat i skolan och redan nu var det ett helvete. Mina klasskompisar visade tydligt att jag inte hörde hemma där. Att dom inte ville ha mig där. Att jag var annorlunda och därför förtjänade jag att bli mobbad. Jag hade igen plats i deras värld. Det enda jag var värd var att bli skriken på, slagen, utstött och mobbad. Och den här rollen skulle jag få ha hela min skolgång. Men minnet jag nu ska berätta handlar om en specifik händelse som gör ont än idag. En kille i min klass vi kan kalla honom Felix hade alltid varit värst. Han hade till och med lyckats vända dom få
vänner jag hade haft med mig sedan dagis emot mig. Det var en regning onsdag i början av oktober. Det hade precis börjat blivit kallt ute. Vi hade just kommit in från rasten och vi alla var genomblöta så vi skulle byta om och sätta på oss torra kläder. Jag klädde av mig och skulle precis dra på mig mina rena kläder när Felix springer fram till mig med en sax. Han börjar jaga mig och jag får naken springa runt i skolan. "Spring ut annars klipper jag av dig håret." Jag visste att han skulle göra allvar av sitt hot så jag såg inget annat än att faktiskt springa ut och runt skolan helt naken. Några killar i 6:an stod vi fotbollsplanen dom skrattade åt mig och jag minns hur tårarna började rinna. När jag väl fick komma in igen så var jag totalt genom frusen. Jag frös så mycket att jag skakade. Jag hade kissat på mig under tiden jag sprang och nu stod jag där. Blöt och full av urin. Jag grät och grät. En av fröknarna kom ut till hallen där jag stod och sa åt mig att sluta lipa och klä på mig. Jag gick och skulle sätta på mig torra kläder. När jag kom fram till min hylla så såg jag att mina kläder var sönder klippta så jag var tvungen att sätta på mig mina blöta kläder igen. Och sedan rullade dagen på som vanligt. Glåpord, slag, sparkar och knuffar delades flitigt ut och jag kämpade hela tiden mot tårarna.

Egentligen så vet jag inte varför jag skäms för det här. Eller varför det påverkar lig så mycket. Jag har varit med om så mycket värre saker. Men just den här händelsen sitter djupt.

Bilden nedanför är tagen under en av våra många sommarutflykter med båt. Jag tror att jag är 6 år gammal på bilden. Och jag minns att jag var lycklig. Det var sommarlov. Ingen kunde reta mig längre...

Mitt första riktiga minne är från när jag var fyra år gammal. Jag hade precis börjat dagis. Jag och mina kompisar (som på den tiden enbart bestod av killar) var inne i kuddrummet. Vi hade byggt ett "fort" därinne och för att ta sig över var man tvungen att klättra längst väggen. Det var fredag och det betydde gosedjurs dag. Alla vi hade med oss ett gosedjur. Jag hade med mig en liten Nasse. När det var min tur så bad jag jimmie hålla i nasse. Men min kusin gillade inte det. Han skulle ju hålla i honom. Och när jag sa att jag ville att jimmie akulle göra det blev han fullständigt rasande och kastade sig över mig. Han tog stryptag på mig och sparkade mig i magen. En av fröknarna såg detta och tog bort honom från mig. Basse fick timeout och blev placerad under ett bord resten av dagen och vi andra roade oss med att lego på hans huvud. Det här är ett av dom gladaste minnena jag har. För gud vad vi skrattade när lego efter lego träffade honom i huvudet och han inte kunde kasta tillbaka. Idag när jag tänker på det så får jag lite dåligt samvete för hur elaka vi var. Men ni vet vad man säger. "Barn är alltid barn".

Det här inlägget är en kort presentation. Vem är jag? Varför gör jag det här? Vad vill jag med det här? Varför brinner jag för att få ut min historia?

Mitt namn är Cassandra. Jag föddes den 24/7-1994 klockan 06:23 på Hudiksvalls sjukhus. . Jag är född och uppvuxen i en liten typisk hälsinge stad. En stad där alla känner alla. Och hemligheter inte håller sig hemliga länge. Men trots detta så har aldrig min hemlighet kommit ut. Därför gör jag det här. För att få ur mig det och berätta för världen. För att alla ska få veta. veta vad som egentligen pågår i den där lilla så oskyldiga staden. För att sanningen om myndigheterna ska komma ut. För att människor ska se att den söta lilla fasaden är just det. En fasad, bakom murarna så döljer sig mörkret. Bakom murarna döljer sig helvetet. Och vägen in till Söderhamn är egentligen bara vägen in i helvetet. Det är platsen Gud glömde. Platsen där ondskan alltid har fått härja fritt. Men nu. 19 år gammal har jag tagit steget och lämnat den hemska platsen som jag en gång kallade för hem. Och på riktigt hittat hem! Jag bor nu i en liten stad,eller snarare by uppe i Norrland. Jag blev tvångsplacerad på ett behandlingshem häruppe. I början ansåg jag att det var det värsta som någonsin hänt mig. Men nu. Efter nästan 6 månader så har jag insett att det här är det bästa som hänt mig. Det här är det som räddat mig. Utan allt det här hade jag varit död för längesen. Personalen häruppe har dragit mig upp ur mitt mörker och det känns som att jag på riktigt har fått en familj. Jag älskar den här platsen, den här miljön och dom här männiksorna. Och dom har hjälpt mig att klättra upp för mitt mount everest. Jag har många gånger fallit ner. Men varje gång så har någon stått nedanför med säkerhetslina och dragit mig uppåt igen. Och jag fortsätter klättra. Jag ger mig inte förrän jag nått toppen!

Menmen. Nog om det. varje dag från idag så kommer en del av min historia att publiceras här. Jag kommer börja från mina första minnen och jobba mig till nuet. det kommer att vara en väldigt blandad historia med mycket ljus och mycket mörker, många upp och nedgångar. Men framförallt så kommer det vara något som människor idag är rädda för. Sanningen.

Cassandra.